Pappan som rymde hemifrån

Hej Emmy Morén!
Det är Emmy Morén här. Jag har alltid velat börja ett brev så: "Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom.

Ensamheten i korridoren i skolan är så tryckande att jag ibland känner det som om skåpen är på väg att falla ner över mig. Som om luften håller på att ta slut och skulle jag skrika skulle ingen höra mig i alla fall. Då var lappen med din e-postadress varm där i fickan. Det kändes som om någon tänkte på mig. Jag själv liksom.

Emmy Morén är 16 år och en enkel gymnasiesoldat som väntar på den stora kärleken. Föräldrarna har just skilt sig och hon bor med sin ultrafeminist till storasyster och martyr till pappa. Emmys mamma har flytt fältet för att förverkliga sig själv i Göteborg. Kvar är en splittrad familj som äter med plastbestick - de bra dagarna. Mitt i tristessen googlar Emmy på sitt namn och finner en 29-årig skådespelerska. Hon tar kontakt, och de inleder en intensiv brevväxling där de båda vågar lämna ut sina innersta känslor. Men snart börjar den unga Emmy undra: Kan man skriva till den blivande versionen av sig själv?

Barbara Voors har skrivit en hisnande och kittlande brevroman om hur vi formas som människor. Tänk att få träffa en äldre version av dig själv som har "facit" till alla svåra val du ställs inför, som kan lova att den där första kärlekens smärta faktiskt går över, som kan berätta att allt faktiskt kommer att bli bra - helt säkert - och som lyssnar när du behöver det som mest …

Vad gör man med en pappa som jobbar så mycket att han blir osynlig? Och dessutom rymmer! Frida och hennes lillasyster gör allt för att hitta honom och få honom på bättre tankar. Tänkvärt och humoristiskt, ett litet familjedrama ur barns synvinkel.

Tredje boken om systrarna Frida, 10, och Ellen, 8, deras kompisar och familj.

Frida, hennes lillasyster Ellen och deras grannkompisar Janna och Andrea hittar en silverask med fyra piller i och en vers. Om man äter pillren lever man vuxenliv på nätterna i tre månader, men på dagarna är allt som vanligt.

Nu börjar äventyret! De båda syskonparen träffas varje natt nere i kulverten mellan kedjehusen där de bor. Och hux flux kan de saker som de absolut inte kunde tidigare. Ellen, som redan som liten är duktig på att sjunga, har nu blivit en riktig stjärna. Lilla Andrea målar fantastiska tavlor! Och Janna, som drömt om att bli en "hacker", vet plötsligt allt om datorer. Frida då? Hon gillar ju att skriva, och så fort hon sätter sig vid datorn rasslar det till och hon har åstadkommit en lång, spännande berättelse! Som Janna förstås skickar till ett bokförlag.

Barnen blir allt djärvare. Nu vill Ellen köra bil också. Så klart att hon kör som värsta rallyproffset! Och blir tagen av polisen. Men hon klarar dem raskt ur knipan, klipsk som hon är. "På dagen är ni som barn är mest, men på natten är ni supervuxna och bäst", stod det i dikten. Och så är det. Barnen är oslagbara! Men bara om nätterna ...

Kan man dö av tjat? Ja, i varje fall gör Ellens och Fridas mamma det. Men hon lever upp igen så småningom!
Ellen, sex år, och Frida, åtta och ett halvt, har en mamma som tjatar på dem varenda morgon. "Tänderna? Håret? Glöm inte skolväskan, Frida! Du har inga långkalsonger, Ellen. Är äpplet med? Dansväskan ..." osv.
En morgon bara tystnar hon mitt i en tjatmening och ramlar rakt ner i en snödriva. Allt man ser är de gröna stövlarna som sticker upp ur allt det vita. Om inte Frida blivit så orolig så hade hon kanske skojat och sagt: "Långkalsongerna då, mamma?" Men nu är det allvar, för här ligger ännu en mamma som tjatade så att hon dog!

En originell, tänkvärd och rolig berättelse i tolv kapitel med många dråpliga illustrationer.