Debutantporträtt: Penny Parnevik

Den största gåvan mina föräldrar gav mig var kärleken till läsning.

Nu när jag har fyra egna barn har jag märkt att denna magi är svårare att tända. Magin i sig har inte försvunnit men att få barn, och till och med vuxna, att öppna en bok blir allt mer sällsynt.

Så mycket har förändrats sedan jag var liten. Förväntningar på föräldrar idag att uppfostra barn som är smarta, atletiska, snälla, roliga, väluppfostrade och helst flerspråkiga, samtidigt som de ska vara bäst i matematik, kan kännas omöjligt att leva upp till.

Varför känner vi oss så ofta som om vi halkar efter? Tänk om jag berättade att så många barn, precis som jag när jag växte upp, helt enkelt är okej på saker? Inte exceptionella, inte sämst, bara okej. Och med en positiv inställning och en vilja att försöka kan “okej” ta dig otroligt långt i livet. Om vi, som föräldrar, helt enkelt gör vårt bästa, så räcker det verkligen. Våra barn behöver inte ytterligare en bok om en superhjälte med krafter, magi eller en speciell talang. De behöver en karaktär som bara är ett barn som gör misstag, reser sig upp och försöker igen.

När jag var liten hade jag inte min äldre systers vackra sångröst. Jag fick inte de bästa betygen och lyste inte som stjärnspelaren på planen. Men jag älskade skolan. Jag kastade mig in i talangshowens med absolut noll talang och älskade varje sekund av det. Jag var kapten för mitt fotbollslag, inte för att jag var skickligast, utan för att jag var en bra lagkamrat.

Den här boken handlar inte om mig. Men den är inspirerad av ett barn som inte är extraordinärt, bara ett barn. Och det visar sig att vara barn är det mest extraordinära av allt!