Smygläs ett kapitel ur spökrysaren, Det andra inte ser

Christoffer Holsts första skräckis för unga, Väntar tills natten kommer, gavs ut 2017. Boken skrämde både unga och äldre läsare, bland andra DN:s Lotta Olsson som skrev att boken ”är en otroligt läskig skräckhistoria med skickligt utportionerade händelser av det klassiskt otäcka slaget, så att man efteråt undrar om det bara var hjärnspöken eller om det faktiskt var ett ljud? Tills man inte undrar längre utan gallskriker.”

I den nya boken möter vi Tove som, tillsammans med sin storasyster Vivi och mamma Marie, flyttar från Stockholm till ett knarrigt gammalt hus i Dalarna. Tanken är att familjen ska börja om på nytt. Med sig har de även mormor Tekla, som efter en allvarlig brand knappt kan gå eller prata. Men nystarten på landet blir inte riktigt som de tänkt sig. Tove får reda på att huset bär på en historia och det visar sig snart att saker och ting inte är vad de ser ut att vara.
Vi bjuder på ett kapitel ur Det andra inte ser.

Kapitel 6

På Toves rum spelas Adele från den bärbara högtalaren. Hon älskar hennes röst. Let me photograph you in this light in case it is the last time that we might be exactly like we were.
Väggarna i Toves rum är tapetserade för väldigt länge sedan. ­Tapeterna är ljusröda och sträcker sig hela vägen upp till det höga taket. Inget sitter uppe på väggarna än. Men tillsammans har de burit upp Toves säng, nattygsbord och lådorna med alla hennes saker till övervåningen. Det får räcka för tillfället.
Hon har i alla fall ett eget rum nu, det är mer än vad hon hade i trean på Söder i Stockholm. Där delade hon och Vivi. De hade två 90-­sängar som stod i varsin ände av rummet och i mitten hade Marie hängt upp ett vitt skynke som fungerade som rumsavdelare. Men ­ljuden från ­Vivis stönande pojkvänner gick inte att avskilja sig ifrån lika lätt. ­Därför kändes flytten upp till Dalarna som en befrielse för Tove.
Det fanns två anledningar till flytten: dels att Marie ville komma närmare Tekla efter olyckan, dels att de faktiskt inte hade råd att bo kvar i en lägenhet på Södermalm efter Anders död.
Därför är det lite ironiskt att de nu har tre gånger så mycket plats som de hade i den dyrare lägenheten. Och Tove har fått ett eget rum.
Mitt emellan Vivis och Toves rum ligger badrummet.
Ett badrum med lutat takfönster, grönt kakel och grönt badkar. Marie har sagt att de borde vänta med att bada i det tills hon har hunnit skura ur det ordentligt. Men att duscha går bra. Vivi har ­redan hunnit ställa upp sin samling bodysprejer från Victoria’s Secret (som Tove brukar kalla Victorias sekret för att reta henne) samt en miljard duschkrämer, scrubs, rosa tvättsvampar, nagellack och tillräckligt med foundation för att göra minst fem människor osynliga. Tove har bara hängt in sin handduk med Långben-motiv, som varit med sedan hon var sju. Hon är inte speciellt intresserad av dusch­krämer och speciella balsam, utan nöjer sig med att använda det som står närmast till hands.
Klockan är över elva. Tröttheten bultar i Toves ögonlock, men ­kylan gör det svårt att sova. Hon har sockor på sig. Två filtar utöver duntäcket. Men hon fryser ändå. Sista låten på spellistan tonar ut och byts mot tystnad. Hon ligger en stund och wobblar mellan vaket tillstånd och nattens drömmar. Tills hon blir medveten om ett ljud.
Ljudet av rinnande vatten, inifrån badrummet.

*

Marie lyssnar på lokalradion nere i köket. Dalmasar ringer in från Orsa, Mora, Vikarbyn och Malung för att prata om allt ifrån bil­problem till meningen med livet. Rätt mysigt ändå. Hon är mitt uppe i att sätta en deg till morgondagens frukostfrallor. Det kommer att bli mycket bröd den kommande veckan eftersom bröd är huvudtemat i nästa ­nummer av Min middag, veckotidningen som Marie frilansat för i snart ett ­decennium.
Tekla ligger och sover. Det har hon gjort i några timmar. ­Sömnen är en stor del av hennes liv nuförtiden. Och för Marie passar det ­ganska bra. För även om hon vet att det är hennes mamma som ligger därinne har hon fortfarande inte vant sig vid att ha en mamma igen.
Dagen då Marie fick samtalet om att Teklas hus brunnit ner hade det nästan gått två år sedan de pratade sist. Och innan dess hade de bara sporadisk kontakt.
Hennes mamma var … är, en speciell individ. Flera gånger har ­Marie oroat sig för att Tove ärvt någon del av hennes psyke. Tekla har alltid varit en tillbakadragen person, en sådan som gömt sig. Tove ska inte bli sådan, tänker Marie. Jag ska göra allt jag kan för att hon inte ska bli sådan.
Marie minns samtalet från sjukhuset i Falun i detalj, samtalet som ställde allt på sin spets. Trots deras nästintill obefintliga kontakt stod Marie fortfarande som Teklas närmaste anhörig.
Hela huset hade brunnit ner till grunden. Och Tekla hade brunnit, hon också. Elden hade förvandlat henne till ett spöke utan syn och med hud som liknade en lädersoffas. En knarrig röst. Det var knappt så att Marie kände igen den när de pratade i telefon ett par kvällar senare.
Är det här verkligen min mamma? hade hon tänkt.
Och trots alla ilskna känslor valde Marie att vara lojal. Hon hade ändå funderat på att flytta tillbaka till Dalarna sedan Anders begravning. Dels av ekonomiska skäl, men också för trygghetens skull. I grunden var hon en dalkulla. Så den kvällen sa hon det till sin ­mamma: Vi ska flytta till Dalarna, mamma. Och jag ska ta hand om dig. Insikten hade slagit Marie med full kraft i magen: det var dags att ta ansvar.
Swoosh. Marie vänder sig hastigt om. Tittar ut genom de höga köksfönstren, som vetter ut mot den lilla trädgården mellan huset och vägen. Trädgården består endast av två halvvissna äppelträd och grusplätten där Volvon står parkerad. Marie tar några steg mot fönstren, blir stående på ena sidan om fönsterkarmen. Trädgården är tom. Vad märkligt. Hon kan svära på att någon precis gick förbi därutanför.

*

Tove ligger kvar i sängen och lyssnar mot badrummet. Har Vivi glömt kranen på när hon tvättade bort sminket tidigare? Nej, då borde hon ha hört ljudet för länge sedan.
Badrumsdörren står på glänt, men det är alldeles mörkt därinne.
Hon sätter sig upp. Huttrar av kylan. Reser sig sedan ur sängen och blir stående en stund utan att göra något. Hon kikar ner på traven med böcker på nattygsbordet. Det är fyra fackböcker, alla skrivna av olika författare men de handlar om samma sak: paranormal aktivitet, det som i folkmun kallas för det ockulta. Egentligen borde hon inte ha böckerna liggande framme. De borde vara gömda i hennes svarta Kånken-ryggsäck, i lönnfacket. På hennes nattygsbord ligger vanligtvis böcker om Harry Potter och fantasyserier om starka tjejer med armborst och snygga killar med bröstmuskler som kärar ner sig i dem. Eller böcker om trötta tonårsbrudar som slits mellan varulvar och vampyrer. Det är sådant som Marie tror att hon läser.
Sanningen är att hon aldrig har läst en enda rad i de där böckerna. De är endast inköpta som skyltexemplar. Små alibin, en avledande manöver.
Så fort Marie har sagt god natt till Tove om kvällarna (vilket hon fortfarande gör trots att Tove fyller sjutton om bara några månader) plockar Tove fram sina hemliga böcker, de hon hittat på obskyra ­antikvariat och amerikanska hemsidor. Så har det varit så länge hon kan minnas. Sedan hon lärde sig läsa.
Varför synerna drabbade just henne vet inte Tove. De var otydligare när hon var barn, men sedan hon blev tonåring har synerna blivit mer och mer klara. Det enda hon faktiskt vet är att hon alltid har sett.
En gång såg Tove en man vandra upp- och nedför en trappa vid Mariaberget, nära deras lägenhet. Det var mörkt, en decemberdag då hon var på väg hem från skolan. Hon kunde med en gång se att han inte var någon vanlig människa.
Han var död. Inte genomskinlig, som spöken ibland framställs på film, men suddig. Likt spegelbilden i en mörk vattenpöl.
En annan gång såg Tove en ung tjej på Espresso House på Sveavägen. Hon hade något på hakan, det såg ut som ett skummigt sår. Kanske hade hon tagit livet av sig med hjälp av något som frätt upp henne inifrån. Deras blickar möttes, och sekunden efter var hon borta.
Och sedan var det den där andra mannen. Mannen i huset på Brännkyrkagatan, som gissningsvis hade hängt sig, eftersom hans ögon var så vita och utstående att synen fick det att ila genom Toves ryggrad.
Det var oftast i hissen hon stötte på honom. Ibland när hon stod där, på väg upp mot sjunde våningen, kunde hon känna hans andetag i nacken.

*

Marie fortsätter att stirra ut genom fönstret. Det är mörkt men hon kan fortfarande urskilja träden och postlådan. Vi har ju faktiskt ­grannar, tänker Marie. Det är inte omöjligt att någon genar över vår tomt för att ta sig snabbare hem.
Hon möter sin spegelbild i rutan. Lutar lite på huvudet. Det är ­något med formen av hennes huvud som ser lustigt ut i spegelbilden. Är det något specialglas, det här? Det ser nästan ut som att hon är dubbel. Eller som att någon står bakom henne …
När Marie förstår vad hon ser rycker hon till och svänger runt mot köket. Hennes hjärta bankar, hela kroppen känns elektrisk.
Och så kylan, den kommer plötsligt, som små myror som kryper över kroppen.
Tekla, som stått stilla i dörröppningen, vrider sig och börjar långsamt gå förbi ingången till köket.
Det tar flera sekunder innan Marie återfår fattningen. Tekla. ­Såklart. Vem skulle det annars ha varit?
– Gud, mamma … du skrämde mig.
Den äldre kvinnan stannar upp. Hon är klädd i sitt ljusa nattlinne och i handen har hon sjukhuskryckan som hon använder när hon ­behöver ta sig till och från toaletten på nedervåningen.
Marie tar några steg mot henne och Tekla vrider långsamt på ­huvudet åt hennes håll.
– Ursäkta … att jag skrämde dig.
– Nej, det är ingen fara. Jag stod i min egen värld bara.
Tekla nickar. Och nu ser Marie små vattendroppar i hennes ansikte.
– Är du blöt, mamma?
Hon vrider än en gång ansiktet mot Marie. Den ärrade, miss­färgade huden får henne att vilja titta bort. Men hon tvingar sig att hålla kvar blicken. Det här är ändå hennes mamma.
– Jag tvättade mig. Det gör jag varje kväll. Nu måste jag sova.
– Okej. Behöver du hjälp in?
– Nej, tack.
– God natt, då.
– God natt.
Tekla börjar röra sig tillbaka mot gästrummet. Hennes fötter ­lämnar våta fotavtryck efter sig på det dammiga trägolvet.

*

Tove närmar sig badrummet med försiktiga steg. Är det ånga som ringlar sig ut genom glipan mellan karmen och dörren? Jo, Tove ­känner plötsligt hettan. Det är inte längre lika kallt. Ångan smeker hennes hals, får henne att börja svettas. Hon hör ljudet av rinnande vatten tydligare nu.
Hon sträcker fram handen mot dörrhandtaget, hjärtat bultar under den stora t-shirten hon brukar sova i. Badrummet öppnar sig framför henne och den heta vattenångan dansar mellan väggarna. Hon ­letar efter strömbrytaren med darrande fingrar och till slut flimrar den trötta glödlampan i taket till.
Rummet är tomt. Hon kliver in. Golvet känns fuktigt under ­hennes nakna fötter. Ångan kommer från det långa, gröna badkaret. Hon går fram och vrider åt kranen, som tydligen har stått på en stund.
Badkaret är nästan fyllt till kanten.

*

En stund senare lämnar Marie köket, hon smyger genom hallen och gläntar på dörren till gästrummet. Därinne sitter Tekla rakryggad i sin säng. Hon vrider sina gamla händer. Trots att världen måste vara helt mörk för hennes ögon stirrar hon rakt framför sig.
Marie lyssnar till vinden utanför fönstren. På grenar som går av och slår i marken. På bilar som passerar då och då.
Så börjar Tekla plötsligt sjunga. Marie rycker till. Hon har aldrig hört sin mamma sjunga förut.
Teklas röst är svag och knastrig. Det måste göra ont i halsen. Men hon sjunger ändå.
Ska vi plocka körsbär i min trädgård, du och jag, wow wow wow. Plocka allt du törs där i min trädgård, ta vad du vill ha …
Så tyst som möjligt stänger Marie dörren till gästrummet.
Men sången hör hon fortfarande när hon senare kryper ner under täcket i vardagsrummet.