Hemligheten

På ett dussin år hann Jack Kerouac ge ut lika många böcker. Han dog av inre blödningar orsakade av en levercirros, ett resultat av många års drog- och alkoholmissbruk. Han blev 47 år.

Kerouacs bana började 1957, med romanen On the Road, en resa från kust till kust med bebop och marijuana, lika cool som den är intensiv - den första beat-romanen. Själva termen sägs vara Kerouacs egen, trots femtiotalets ekonomiska uppsving i hela västvärlden såg han sig som representant för en generation som var beat - slagen på förhand - men som levde sitt liv till den nya jazzens snabba rytm: beat.
När Kerouac dog var han redan en myt, och en modern klassiker, inte bara för sin egen generation, utan för årtionde efter årtionde av unga människor med drömmar om frihet och utanförskap. Han har inspirerat ett otal efterkommande författare, i Sverige i synnerhet Ulf Lundell, som döpte sin debutroman efter sin författaridol.

Kerouacs verkliga namn var Jean-Louis Kerouac, och hans modersmål var franska. Hans föräldrar kom från det fransktalande Kanada, och Kerouac lärde sig inte tala engelska förrän han var sex år. Senare skulle han söka sina rötter under en Parisvistelse indränkt i konjak, Satori in Paris, en klassiker också den, där Kerouacs - och hela hans generations - intresse för zenbuddhism kommer till uttryck.

On the Road kom ut på svenska första gången redan 1959 på Rabén & Sjögren. Nu kommer den i en ny översättning av en av våra mest kända översättare, Einar Heckscher.
Pressröster:

"Det ska sägas på en gång: det är en mycket bra översättning. Heckscher fångar flytet, fläkten och drivet i Kerouacs maniska prosa. Och det är helt avgörande. På väg handlar inte om vad utan om hur, alltså hur livet måste levas - och det måste gestaltas i själva språket. /.../ När jag efter mer än tjugo år läser om denna mytologiska roman blir jag häpen, tagen, fascinerad."
Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet

Philippe Grimberts egen berättelse om uppväxten i efterkrigstidens Paris, i skuggan av Förintelsen och den familjehemlighet som kom att prägla hela hans barndom.

Lille Philippe föds direkt efter andra världskriget, ett önskat och älskat barn. Hans föräldrar Max och Tania är atleter båda två och driver en butik för sportartiklar och idrottskläder på en liten bakgata i Paris. När de inte står i sin butik idrottar Max och Tania, han är gymnast och fristilsbrottare, hon är också gymnast och simhoppare. Deras lille son, däremot, har ingen som helst fallenhet för vare sig sport eller idrott; han är vek och klen - ett sjukligt barn som med jämna mellanrum skickas på behandling hos Max och Tanias granne, sjukgymnasten Louise, en vän till familjen sedan lång tid tillbaka.
En dag följer Philippe med sin mor upp på vinden och hittar en liten leksakshund i en gammal bortglömd resväska som han genast gör till sin favoritleksak. Den följer honom överallt: i sängen, vid matbordet och i badrummet. Han uppfinner också en låtsasbror åt sig - Sim. Sim är Philippes raka motsats: han är stark och han kan slåss.

I tidiga tonåren får Philippes skolklass se en film om Förintelsen och Philippe reagerar starkt på den, så starkt att han rent reflexmässigt golvar en klasskamrat som uttalar sig förnedrande om judarna. Philippe törs inte berätta om incidenten för sina föräldrar utan berättar i stället för Louise. Hans berättelse får oanade konsekvenser. Sakta men säkert avslöjar Louise hemligheten bakom Max och Tanias äktenskap. Att Grimbert egentligen står för Grinberg, att Max och Tania varit svåger och svägerska före andra världskriget. Att Max hustru Hanna hellre valde att gå en säker död till mötes än att utstå makens otrohet med sin svägerska. Lågmält men med stor medkänsla röjer Philippe Grimbert här sin familjs hemlighet.