Vad hatet gör kan ingen fatta

Om en lärare som går för långt. Om en sextonåring som försöker komma till rätta med sina känslor. Om en pappa som blir utmålad som ett monster av tidningarna.
En riktig bladvändare om ett brännbart ämne.

Jon är en sextonårig språknörd som knappt har några vänner men älskar att läsa. Han tycker om att ha det så. En inrutad tillvaro. Kontroll. Som utomstående skulle man nog säga att han lider av Aspergers. Själv säger han att han saknar kompass. Men den här våren förändras allt. Den karismatiska litterturälskande svenskaläraren Liselotte Sand kommer till klassen, och plötsligt har Jon någon som delar hans intressen:

"'Jag bryr mig inte om att du är mycket yngre och min elev', fortsatte Liselotte Sand, 'det är bara dumma regler och fördomar. Är man vän så är man, eller hur? Du och jag, vi tänker lika. Vi är syskonsjälar.'
Det är lätt att komma med facit i efterhand. Det är lätt för andra att vända upp och ner på tidningen och läsa det rätta svaret. Jag hade inget facit. Jag visste ingenting. Jag trodde ingenting. Jag hade just fått en vän. Jag hade blivit utvald. Jag, den lillgamla språknörden utan liv, hade fått en vän som såg ut som en vacker mor och som ville ha mig så som jag var. Precis som jag var."

Med ett rasande driv skriver Marie-Chantal Long om ett laddat ämne. Om sexuella övergrepp, mediers övergrepp mot misstänkta gärningsmän och den skada som rykten och lögner kan åsamka. Kontroversiell, stark och rysligt spännande.

Huvudperson i Kirsten Thorups nya roman är 90-årige Carl Sørensen, som av sin son placerats på hemmet medan sonen är utomlands. Carl lider av en tilltagande demens och får inte gå utanför anstaltens väggar, något som plågar honom ofantligt eftersom han älskar naturen. Carls dotter Ellen, som han fått efter ett tillfälligt snedsprång med sin svägerska, och Ellens son Rune som fångats av scientologin, spelar också viktiga roller i berättelsen. Men det centrala i boken är skildringen av Carls åldrande, av livet på hemmet, och hur demensen löser upp Carls minnen och verklighetsuppfattning, hur språket luckras upp.
Det är kusligt och suggestivt, och det berör säkert en stor läsekrets också i Sverige. Även om boken inte är avsedd att vara en stridsskrift eller pamflett mot vårt sätt att ta hand om våra gamla kan den inte undgå att väcka starka känslor hos alla som har någon äldre anhörig på hemmet.

Marie-Chantal Long har skrivit en gastkramande psykologisk thriller som inte kommer att lämna någon oberörd. Det är så spännande, så nära huvudpersonerna att man känner dem andas, och väldigt trovärdigt.

Martha känner sig ägd. Ägd av sin mamma som inte bryr sig om henne och har skaffat ny familj. Ägd av pappa Mikis som har träffat blonda, söta Solveig och förändrats från en bullrig, mysig kompispappa till en patetisk och nyförälskad 17-åring. Ägd av klasskompisarna för att de ser henne som den tjocka, fula tjejen som inte har på dansprogrammet att göra. Hatet växer inom henne ...

Ingen ser Martha som hon är, som hon känner sig inuti, förrän Adde dyker upp. Han känner sig också missförstådd, och är den första som frågar Martha varför hon är så arg. Och plötsligt börjar Martha berätta, och Adde lyssnar.

På något konstigt sätt ger de varandra kraft och de kommer fram till att allt skulle bli bättre om inte Solveig fanns. Innan de hinner tänka är de i full gång med att planera en kidnappning, som de faktiskt genomför ...

Det här är en bok om svartsjuka som handlar om att hamna mitt emellan när en ny familjemedlem flyttar in. Igenkänningsfaktorn är stor. Men eftersom en hund spelar huvudrollen så kommer det så där lagom nära. En bok att både skratta och gråta till!

Kasper är en stilig flat coated retriver som trivs alldeles utmärkt hemma hos sin husse kapten Mandel. De gillar att göra samma saker och är alltid tillsammans. Men så en dag dyker "den där Mari" upp - och Kapten Mandel är som förändrad. Kasper gör allt han kan för att protestera och en massa roliga situationer uppstår. Man får både skratta och gråta i den här boken.