Kerstin Lundberg Hahn: Jag vill dra med läsaren in i en spännande värld

I samlingen Ingenmansland finns fem berättelser från en tänkt framtid. Det handlar om den förbjudna skogen där en häpnadsväckande upptäckt väntar, om naturens hämnd, om en älskad släkting som förvandlas till ett hologram, och mycket annat.

På vilket sätt liknar Ingenmansland och Tunnelbarnen varandra? Hur skiljer de sig från varann?

Båda böckerna innehåller fem fristående noveller som hänger ihop tack vare att de utspelar sig i samma framtida värld. På en del ställen regnar det oupphörligt, i andra delar av landet är klimatet bättre. I Ingenmansland rör vi oss lite mer i den del av berättelsens värld där klimatet är behagligt omväxlande. Och vi tar till och med en sväng ut i rymden.

Samtidigt använder jag olika aspekter av klimat, teknik och miljö i varje berättelse både för att skapa spänning och väcka funderingar. I bästa fall tar ju berättelserna inte slut efter sista punkten utan fortsätter i läsarens tankar.

Båda böckerna bär ju på många diskussionsämnen, vilka är de största och viktigaste, tycker du?

Jag nördar ofta in på dokumentärer och poddar om rymden och robotar, genteknik och AI, klimatförändringar och artutrotning. Men en teknikfråga är ju aldrig bara teknik, det är hur det påverkar våra liv som blir intressant. Ja, till och med påverkar förutsättningarna för vårt liv. Jag är inte ute efter att vara dystopisk utan snarare att kittla fantasin, dela med mig av förundran och ge en känsla av jävlar-anamma.

Vad som följer i miljö- och klimatförändringarnas spår  och hur vi väljer att agera är faktiskt helt avgörande.

Vad är styrkan i novellformatet?

Novellen går fort att läsa, men kan plantera tankar som fortsätter. Den är som ett kortare utsnitt ur ett liv, skildrar enstaka händelser som påverkar huvudpersonerna, kanske kickar in dem i en ny bana.

De enskilda förloppen i varje berättelse knyts ihop; Elton får verkligen uppleva en varm sommarmorgon i paradiskupolen, Fatima klarar sig så småningom upp ur tunnelsystemet, varelsen som Melissa hittar på stranden överlever faktiskt, Max löser till sist problemet med det opålitliga hologrammet, och så vidare. Men alla bär med sig en ny insikt om tillvaron. Så det är delvis öppna slut, precis som i livet.

I den bästa av världar så fortsätter läsaren att fantisera om människorna i berättelserna, undrar om dem, önskar för dem.

Jag vill dra med läsaren in i en spännande värld som får dem att vilja läsa en sida till, och en sida till. Men också öppna upp för funderingar om livets stora och små frågor.