Flerfaldigt prisade Hanna Klinthage debuterar som författare

När bilen går sönder hittar barnen ett övergivet hus. Här kan de flytta in, leka, städa och laga gröt på slipsar. Det är perfekt! Men morfar håller inte med. Han tycker att det blir för stökigt, fel och alldeles för mycket. Då får morfar inte vara med – nej, han får gå därifrån. För i barnens hus finns det bara plats för fantasi och lek. 

Här kan vi bo är en varm berättelse om fantasi, gränser och vad som kan hända när vuxna vågar kliva in i barnens värld – och stanna där en stund.

Hanna berättar om hur hon hämtat inspiration ur sin egen uppväxt i skapandet av boken:

– Jag har alltid älskat hus och jag brukade flytta in lite överallt. På riktigt. Fast på låtsas. Vår tomt där jag växte upp hade många extrahus som jag tog över: en vedbod, en snickarbod, ett kontor, ett garage och en lekstuga. De två barnen i Här kan vi bo flyttar in i ett ödehus, ett förråd som råkar ligga på morfars tomt. De gör platsen till sin. Jag ser Här kan vi bo lite som en ö, fast med en motorväg som dånar oändligt runt omkring dem.

Här kan vi bo är din första egna bilderbok. När började du skriva vid sidan av tecknandet? 

– Jag ser allt i bild först. Men på senare tid har jag låtit skrivandet, som jag hållit lite på avstånd, få ta mer plats. Jag var nyfiken på vad som skulle hända om jag började i en annan ände i arbetsprocessen: i texten.

Har något varit extra lustfyllt eller svårt i arbetet med boken?

– Jag gillar att få bygga upp kring platser och karaktärer. Komma på onödiga detaljer som kanske egentligen aldrig syns, tänka ut flera möjliga lager i en berättelse. I Här kan vi bo finns det foton och prylar som kan kopplas ihop till egna små sidospår om man vill.

Det finns en speciell makt i att både skriva och illustrera. Jag styr allt, och varje liten vändning känns betydelsefull för berättelsen. Om tar man bort eller byter ut något kan hela helheten snabbt förändras. Det har varit otroligt roligt, men också lite läskigt att ge sig själv det utrymmet.

Vad gör du när du kört fast?

– När jag kör fast brukar jag vända på allt. Försöker byta perspektiv helt och gör tvärtom. Ofta behöver jag zooma ut eller in. Skissen är nästan alltid bäst, den har ofta en mer direkt känsla och då går jag tillbaka till den. Det brukar hjälpa. Jag litar mycket på känslan. Det är lätt hänt att man tittar sönder bild och text.