Förälskelse som känns i hela kroppen

I Det är om dig jag skriver målar Moa Backe Åstot upp de stora känslorna och de små detaljerna om hur det är att vara ung. Blickar, tystnader, skam, mod och de hemliga världar som kan uppstå mellan två personer. Genom korta, pulserande texter följer läsaren en förälskelse som aldrig riktigt vågar ta form och ett jag som kastas mellan hopp, längtan och smärta. Det är en bok om att våga vara sig själv, trots att någon annan inte vågar. Om att hålla fast och att till slut släppa taget. Om första gången man blir sedd på riktigt och första gången man blir sviken.

Backe Åstots precisa språk och känslomässiga autenticitet gör boken till en stark läsupplevelse för både unga och vuxna.

– Idén föddes ur mina egna dagbokstexter från nian. Berättelsen har under skrivandets gång utvecklats till en fiktiv berättelse, men grunden tar avstamp i texter jag skrev som 15-åring, berättar Moa Backe Åstot. 

Hur arbetade du med att fånga den sociala dynamiken i en högstadieklass?

– Många av händelserna i boken är hämtade ur mina dagböcker, där jag hittat exempel på hur dynamiken såg ut under min egen skolgång. När berättelsen var klar fick ett par niondeklassare testläsa den, för att säkerställa att den är relaterbar även för dagens unga.

Varför ville du berätta historien i diktform och med så korta, intensiva texter?

– Jag började faktiskt skriva berättelsen som vanlig prosa, men kände ganska snabbt att det var något som skavde. I samma dokument bytte jag sida och började skriva korta texter som ringade in det mest väsentliga. Då blev det tydligt att jag hade hittat rätt form.

Kände du att poesiformen gav dig större frihet eller fler begränsningar?

– Både och! Det var lyxigt och befriande att fokusera på det allra mest brännande i berättelsen, och skala bort allt annat. Samtidigt var det en utmaning att hålla allt så kortfattat, utan utrymme till förtydliganden.

Hur såg skrivprocessen ut – kom texterna i ordning eller som fragment som senare pusslades ihop?

– Texterna kom som fragment. Vissa scener har funnits med hela tiden, medan andra har lagts till under redigeringen, i takt med att berättelsen expanderat och utvecklats. Under processen har jag haft varje textbit upphängd på en stor tavla, för att få översikt och lättare kunna byta plats på scener för att förtydliga helheten.