Rasmus på luffen

Astrid Lindgren läser själv sin barndomsklassiker Rasmus på luffen. När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, anser Rasmus. Men så får han en lysande idé. Man kan ge sig av från barnhemmet, rymma, gå ut i världen och ta reda på någon som vill ha en. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.

Rasmus har inga föräldrar. Han bor på ett barnhem där det är strängt, men roligt ändå. Han har ju sin bästa kompis Gunnar. Men nog skulle det vara roligt med alldeles egna föräldrar. Då och då kommer barnlösa människor till hemmet för att välja sig ett barn. Men de bryr sig inte om pojkar med rakt hår. De väljer alltid en flicka med lockar. Rasmus inser att om han någonsin skall få egna föräldrar, får han ta saken i egna händer. Han rymmer …

Redan första morgonen träffar han på en luffare, som övernattat i samma lada som han själv. "Har farbror rymt hemifrån", frågade han försiktigt. Den skäggige skrattade. "Farbror … ser jag ut som en farbror, va? Om jag har rymt hemifrån … jo, jo, det stämmer nog", sa han och skrattade ännu mer. "Är farbror en luffare då?", frågade Rasmus. "Låt bli att farborera mej, är du bra. Oskar heter jag."

Han reste sig upp i höet, och Rasmus såg, att han måste vara en luffare, för han hade så ruffiga kläder, en rutig, luggsliten kavaj och byxor som hängde i påsar kring honom. Han var stor och bred och såg ganska snäll ut, och när han skrattade, lyste tänderna så vita i hans skäggiga ansikte. "Luffare, sa du … har du hört talas om Paradis-Oskar nån gång? Det är jag det. Para-disets luffare och Guds rätte gök, det är jag det."

Rasmus undrar om de inte kan slå följe - och så börjar deras slingriga och spännande väg tillsammans. Precis så som Rasmus hade tänkt blir det inte. Men det går rätt bra ändå. Det händer så mycket när man går på luffen …