Astrid Lindgren

Foto av:

Roine Karlsson

Astrid Anna Emilia Lindgren föddes den 14 november 1907 på gården Näs utanför Vimmerby i Småland och dog den 28 januari 2002 i hemmet på Dalagatan 46 i Stockholm. Hon skrev 34 kapitelböcker och 41 bilderböcker som tillsammans sålt i hisnande 165 miljoner exemplar och översatts till över 100 språk. Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, Tjorven & Skrållan, Bullerbybarnen, Madicken, Ronja... Miljoner barn och vuxna över hela världen älskar dessa figurer och känner sig helt hemma i Villa Villekulla, Körsbärsdalen, Snickerboa, Junibacken och på Saltkråkan. Alla dessa världar är skapelser av Astrid Lindgren - den mest lästa barnboksförfattaren i världen.

Astrid Lindgren berättar om sig själv:

– Låt oss börja med mitt liv och leverne. Vi tar det från början – i november 1907, det var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson. Gården där vi bodde hette – och heter fortfarande – Näs, och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby. Näs har varit prästgård sedan 1411 och är så fortfarande, men min far var förvisso icke präst utan bara prästgårdsarrendator på Näs, som hans far före honom och hans son efter honom.

I det röda huset, som under 1700-talet var prästgårdsbyggnad men som så småningom hade blivit arrendatorsbostad, föddes ytterligare två barn. Vi var alltså fyra syskon, Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd, och vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna. Vi gick i skola i Vimmerby som låg så nära att vi kunde komma dit på en kvart.

Men precis som Bullerbybarna blev vi också så småningom vuxna, och det var tid att ge sej ut i världen.

Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. Dom ville att jag skulle berätta för dom. Och berättade gjorde jag. Men jag skrev inga böcker, nej, för jag hade redan tidigt bestämt mej för att inte göra det. De flesta människor som aldrig skriver böcker, fattar väl inga formliga beslut att inte göra så, men för mej var det faktiskt ett beslut. När jag gick i skolan fick jag alltid höra att ”du blir nog författare när du blir stor” och vid något tillfälle kallades jag en aning spefullt för ”Vimmerbys Selma Lagerlöf”. Jag tror att det där skrämde mej, jag vågade inte försöka, fastän jag någonstans innerst inne nog kände att det kunde vara roligt att skriva. Men detta är en fråga som alltid återkommer - hur gick det till att du började skriva? Och därför vill jag, fastän jag har gjort det så förskräckligt många gånger, tala om hur det gick till.

1941 låg min 7-åriga dotter Karin sjuk i lunginflammation. Varje kväll när jag satt vid hennes sängkant tjatade hon på barnavis: ”Berätta nånting!” Och en kväll när jag rätt utmattad frågade henne: ”Vad ska jag berätta?” Så svarade hon: ”Berätta om Pippi Långstrump!” Hon hittade på namnet just i det ögonblicket. Jag frågade henne inte vem Pippi Långstrump var, jag bara började berätta och eftersom det var ett konstigt namn, så blev det också en konstig flicka. Karin och senare även hennes lekkamrater visade från början en märklig kärlek till Pippi, jag fick berätta och berätta om igen, och det fortsatte i flera år.

En dag i mars 1944 snöade det i Stockholm, och när jag på kvällen kom gående på trottoaren utmed Vasaparken låg där nysnö över ett halt isunderlag. Jag föll och stukade foten illa och sen fick jag ligga till sängs en tid. För att få tiden att gå tog jag mej för att stenografera ner Pippihistorierna – sedan min kontorstid var jag skicklig stenograf och jag skriver fortfarande alla mina böcker först i stenogram.

I maj 1944 skulle Karin fylla 10 år och då fick jag för mej att jag skulle skriva rent Pippiberättelsen och ge henne manuskriptet i födelsedagspresent. Och sedan fick jag för mej att jag skulle skicka kopian till ett förlag. Inte för att jag en sekund trodde att de skulle vilja ge ut det i bokform men i alla fall!

Jag var själv rätt uppskakad över Pippi, och jag minns att jag slutade mitt brev till förlaget: ”I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden” - jo, för jag hade själv två barn, och hurdana skulle de bli med en mor som skrev sådana böcker!

Precis som jag hade trott fick jag manuskriptet tillbaka, men medan jag väntade på det, hade jag hunnit skriva ytterligare en bok. För nu hade jag märkt hur roligt det var, det där att skriva. Jag åstadkom en flickbok, ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. Den skickade jag till Rabén & Sjögrens förlag, som 1944 hade utlyst en pristävlan om flickböcker. Och det märkliga hände. Jag fick andra pris i den tävlingen. Gladare har jag nog aldrig blivit än när jag fick det beskedet en sen höstkväll 1944.

Nästa år, 1945, hade samma förlag en pristävlan om barnböcker. Dit skickade jag in Pippi-manuskriptet i något lite omarbetat skick. Och jag fick första pris för det.

Sedan rullade det vidare. Pippi blev en succé, även om det fanns de som var chockade över boken och trodde att nu skulle alla barn bära sej åt som Pippi.

”Inget normalt barn äter upp en tårta på ett kafferep”, var det en som indignerat skrev. Och det var ju sant. Inget normalt barn lyfter en häst på rak arm heller. Men om man kan det, så kan man kanske också sätta i sej en hel tårta.

1946 hade Rabén & Sjögren en ny pristävlan, om detektivböcker för ungdom. Då skrev jag Mästerdetektiven Blomkvist och knorvade med den åt mej ett delat första pris. Det var sista gången jag deltog i någon pristävling.

Men skrivit har jag gjort. Närmare 40 böcker förutom en mängd bilderböcker och några teaterpjäser och visor. Även filmer har jag gjort åtskilliga, radio- och TV-serier också. Under åren 1946-1970 förestod jag barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren. Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.

Allt det här är sånt som man ganska lätt kan svara på. Det är genast värre, när det kommer frågor av en annan sort. Vad menar du med dina böcker? Pippi Långstrump, vilken idé har du velat få fram med henne? Hur kan man genom barnböcker påverka och fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara? Med mera sådant.

På detta vill jag bara svara, att jag inte har menat ett enda dugg. Med vare sej Pippi eller någon annan bok. Jag skriver för att roa barnet i mej själv och kan bara hoppas att på det sättet även andra barn kan få lite roligt. Jag vet inte något svar på hur en bra barnbok ska vara - varför frågar ingen någonsin hur en bra vuxenbok ska se ut? Jag försöker vara ”sann” i konstnärlig bemärkelse, när jag skriver, det är det enda rättesnöre jag har. Varför skriver du aldrig någon bok om hur det är att vara ett skilsmässobarn i Farsta till exempel, var det någon som frågade mej. Och på det vill jag svara: Jag kan bara skriva om sånt som jag känner till. Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn i Farsta, antagligen går det en liten unge i Farsta just nu, som kommer att skriva om det en gång.

Själv vet jag bara precis på pricken hur det är - eller rättare sagt var - att vara bondunge i Småland och att vara barn i en liten småstad, därför ”händer” de flesta av mina böcker i någon av dessa miljöer. Bullerbybarna, Emil i Lönneberga, Rasmus, Sunnanängsbarna bor på rena rama bondlandet. Pippi Långstrump, Mästerdetektiven Blomkvist, Barnen på Bråkmakargatan, Madicken håller till i en småstad. När jag hade bott i Stockholms skärgård i ungefär trettio somrar, först då vågade jag mej på att skriva en bok därifrån, Vi på Saltkråkan. Karlsson på taket flaxar ju omkring i Vasastan i Stockholm. Den miljön känner jag också bra till efter att ha bott där i sextio år. Nå, men Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja? Vet jag mera om hur det är i Landet i Fjärran, Nangijala och Mattisskogen än om hur det är i Farsta? Svar: Ja, det vet jag. Men hur jag vet det, det talar jag inte om.

Får du inspiration av dina egna barn eller barnbarn, när du skriver, det brukar man också fråga, och på det kan jag svara, det finns inget annat barn som kan inspirera mej än det barn som jag själv var en gång. Det är inte alls nödvändigt att man har egna barn för att skriva barnböcker. Man måste bara själv ha varit barn en gång - och så komma ihåg ungefär hur det var.

Som sagt: Jag försöker inte medvetet fostra eller påverka barn som läser mina böcker, det enda jag törs hoppas är att de kanske kan bidra lite lite grann till en människovänlig, livsvänlig och demokratisk grundsyn hos barn som läser dem. Även böcker som inte vill något annat än ge en ren läsupplevelse måste få finnas.

”Tack för att ni förgyllde en dyster barndom”, stod det på en liten papperslapp som en okänd kvinna stack till mej en gång. Det räcker för mej. Har jag kunnat förgylla en enda dyster barndom, då är jag nöjd.

Relaterat

Jul med Astrid Lindgren

Om boken

Astrid Lindgrens älskade julberättelser från teve-succén med samma namn. En antologi med några av Astrid Lindgrens klassiska julberättelser! Läs om polkagrisar, julklappar och julmat – ingen kan skildra julen som Astrid Lindgren. Kom i julstämning med Kajsa Kavat, Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump och njut av Eva Erikssons fantastiska bilder till Räven och tomten.
Stämningsfulla julberättelser för hela familjen. Med bilder av Ilon Wikland, Björn Berg, Eva Eriksson, Cecilia Heikkilä och Ingrid Vang Nyman.

Astrid Lindgren

Jul med Astrid Lindgren

I Skymningslandet

Om boken

En vacker och hoppfull saga med ljuvliga, stämningsfulla illustrationer av Marit Törnqvist. Nyutgivning av Astrid Lindgrens klassiska berättelse.
Jag ska aldrig glömma när herr Liljonkvast hämtade mig första gången. Jag låg i sängen när det knackade på rutan. En mycket liten herre i rutig kostym och hög hatt kom in genom fönstret. Han undrade om jag ville följa med till Skymningslandet. Men det kunde jag inte. Jag hade ju ont i mitt ben."Spelar ingen roll", säger Liljonkvast, "spelar ingen roll i Skymningslandet!"Han tog mig i handen, och sen flög vi. Ja, vi flög, i den lena blåa skymningen, högt över staden där ljusen börjar tändas i alla hem. Nu kommer herr Liljonkvast och hämtar mig varje dag till Skymningslandet. Det är så härligt! Det gör ingenting alls om man har ont i ett ben.

Astrid Lindgren, Marit Törnqvist

I Skymningslandet

Ronja Rövardotter. Serieboken

Om boken

Ronja Rövardotter, Astrid Lindgrens sista stora verk, kom ut 1981. Boken har översatts till 41 språk och sålts i över 10 miljoner exemplar världen över, och den filmatiserades i mitten av 1980-talet av Tage Danielsson. 2016 gjorde Goro Miyazaki på legendariska Studio Ghibli i Japan en animerad tv-serie baserad på boken.
Berättelsen är ett av Astrid Lindgrens största sagoäventyr, en Romeo och Julia-historia om Ronja och Birk som är barn till två rivaliserande rövarhövdingar. Barnens vänskap hotas av släktfejden och den vilda naturen med alla dess invånare blir deras tillflyktsort. Det blir en kamp för fred och rättvisa, mot ondska och dumhet, innan Ronja och Birk till sist lyckas locka fram det goda hos de råa rövarna.I samlingsvolymen ingår de fyra serieböckerna: Åskvädersbarn, Vildvittrorna, Björngrottan och Glupafallet.

Astrid Lindgren, Katsuya Kondo

Ronja Rövardotter. Serieboken

Saltkråkan: Jul i Snickargården

Om boken

”Tre dagar före jul kom Saltkråkan I stånkande genom isrännan med familjen Melkersson ombord. De stod vid relingen allesammans och stirrade genom snöglopp och vinterskymning mot sin sommarö som nu låg där, vit och tyst, bäddad i snö, famnad av is, vintrigt skön och underligt främmande, med vita tak på sjöbodarna och med nakna bryggor …”
Det är äntligen jul på Saltkråkan! Grankvists handelsbod skyltar med jultomtar, folk trängs vid disken för att köpa hem lutfisk och julskinka, julkaffe och julgransljus. Teddy och Freddy har jullov och Tjorven övar på att vifta med öronen för att kunna visa jultomten.För Pelle och de andra i familjen Melkersson är det underbart att få fira jul i Snickargården, vada i nysnö, åka skidor, titta på fågelspår i snön och mysa framför kakelugnen. Men även stilla vinterdagar bjuder på äventyr och dramatik. Varför säger Pelle till Tjorven att jultomten inte finns på riktigt? Och hur ska Pelle skydda sin älskade kanin från räven som stryker omkring på ön.Jul i Snickargården är den fjärde bilderboken om livet på Saltkråkan. Till Astrid Lindgrens berättelse har Maria Nilsson Thore skapat härliga, roliga bilder med fin skärgårdskänsla.

Så här skrev BTJ:s recensent om den första bilderboken från Saltkråkan, Ett litet djur åt Pelle: "Astrid Lindgrens text är levande, respektfull och tryggt präglad av författarens unika förmåga till muntligt berättande i skrift, men Nilsson Thores bilder ger texten ännu större djup, komplexitet och dramatik. Maria Nilsson Thore torde vara den givna konstnären att föra Astrid Lindgrens texter vidare till nya generationer."

Astrid Lindgren, Maria Nilsson Thore

Saltkråkan: Jul i Snickargården

Vargsången

Om boken

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.Hungern river hans vargabuk,och det är kallt i hans stova.Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.”Vargsången” är en av Astrid Lindgrens mest älskade visor. Den skrevs till filmen Ronja Rövardotter och scenerna där Lovis sjunger med Ronja i famnen har blivit klassiska.Nu kommer visan som bok med fantastiska illustrationer av Lena Sjöberg. Hennes stämningsfulla bilder tar oss med ut i den mörka skogen, där vargen bor och ylar i månens sken. Vargen är hungrig och letar efter mat. Inne i de upplysta hemmen vaggas människobarnen i en trygg famn. Spänningen mellan trygghet och fara, hot och närhet gör Vargsången till en oemotståndlig, tidlös vaggvisa. Läs, sjung och njut av Astrid Lindgrens älskade visa, illustrerad med stämningsfulla bilder av Lena Sjöberg.

Astrid Lindgren, Lena Sjöberg

Vargsången

Pippi Långstrumps kokbok

Om boken

Recept från berättelserna om Pippi Långstrump med finurliga texter av Pippi-älskaren och hela familjens favorit David Sundin!

Alla känner till Pippi Långstrump som flickan som kan lyfta en häst, har en kappsäck full med guldpengar och har seglat på de sju haven. Men har du tänkt på att hon också är en mästerkock? För det är hon faktiskt!

I historierna om Pippi, Tommy och Annika bakas, firas och bjuds det på mat, sötsaker och dryck av alla möjliga slag. Pippi bakar tårtor, bjuder på korv och steker pannkakor, och så vet hon vad som ingår i en rejäl sjörövarfrukost.

Det här har programledaren, författaren och Pippis största fan David Sundin tagit fasta på när han har valt ut det allra godaste från Pippis värld och satt samman till en kokbok som inte liknar någon annan. Smarriga recept av Johanna Westman och roliga tips och texter av David Sundin varvas med Pippi-citat och Ingrid Vang Nymans klassiska Pippi-bilder.

I Pippi Långstrumps kokbok välkomnas barn och vuxna att tillsammans laga godsaker och rätter från Pippis fantastiska värld. Och så får vi äntligen lära oss hur man gör sina egna krumelurpiller!

Med recept av Johanna Westman.
Rikt illustrerad med bilder av Ingrid Vang Nyman.

Astrid Lindgren, David Sundin, Ingrid Vang Nyman

Pippi Långstrumps kokbok

En jul i Småland för länge sen

Om boken

"Julafton är en konstig dag, tycker jag. Man bara går och väntar hela dan. Gunnar och jag smög oss in i salen och klämde på paketen i klädkorgen, där alla julklapparna låg."

Nu ska du få höra om en jul för länge sedan, närmare bestämt julen 1913, när Astrid Lindgren bara var sex år gammal. Det här är en berättelse om när Astrid fick följa med pappa ut i skogen för att hugga ner en julgran, det var snö ända upp till knäna och det var tungt att vandra på den mörka, smala skogsstigen. Men granen var så fin och den blev ännu tjusigare när hon, pappa och Gunnar hade klätt den nästa dag.

Det är också berättelsen om när julstöket hemma på gården i Småland förvandlades över en natt till det vackraste juliga hem man kan tänka sig, och om när Astrid fick en "salighetssak" i julklapp. "Salighetssak, det var om man fick nånting så till den grad härligt att man blev salig av det." Och om det roliga julkalaset hos mormor tillsammans med alla kusiner, när leken aldrig ville ta slut. Och om den magiska hemresan när stjärnorna lyste, hästarna sprang vilt i snön och Astrid låg nerbäddad i släden.

I En jul i Småland för länge sen berättar Astrid Lindgren, så som bara hon kan, om en av sina barndoms jular, om den magiska stämningen, förväntningarna och om allt roligt som hon fick uppleva.

Texten har tidigare publicerats i antologin En jul när jag var liten (Rabén & Sjögren 1992). Nu utkommer den för första gången som bilderbok med illustrationer av Cecilia Heikkilä.

Astrid Lindgren, Cecilia Heikkilä

En jul i Småland för länge sen

Relaterade artiklar

Kan Melkersons rädda Snickargården?

I den femte bilderboken om livet på Saltkråkan är det kris på ön! Den älskade Snickargården är till salu och en direktörsfamilj vill köpa tomten för att riva och bygga en bungalow … Illustratören Maria Nilsson Thore har återigen skapat fenomenala bilder till Astrid Lindgrens berättelse.