Kampen för överlevnad

Petrus Dahlins bokserie Skogens systrar var planerad att bli en trilogi, men tack vare Månfare, Tuva och Vildas popularitet blev det tre böcker till. Nu är serien komplett med den sjätte delen, Frosten.

Till slut blev det sex böcker om skogens systrar. Vill du beskriva hur berättelsen kom till?

– Den första boken kom till efter en dröm. Jag vaknade och hade en bild i huvudet. Det var tre unga tjejer som sprang i en skog. De hade långt blont hår, klänningarna var trasiga och de var barfota. Jag kunde inte släppa den där bilden. Så jag fick ikläda mig rollen som Tom, huvudpersonen, för att ta reda på vilka de var.

Efter den tredje boken skulle egentligen berättelsen sluta, men du valde att skriva tre böcker till. Hur kom det sig?

– Läsarna blev lika besatta som jag och började tjata om att de ville läsa fler böcker. Jag var först väldigt bestämd och sa att den tredje boken var den sista. Fast jag hade fel. För ett par år sedan insåg jag att det fanns mer. Därför skrev jag tre böcker till.

Vad har varit den största utmaningen när du har jobbat med böckerna?

– Utmaningen har varit att skriva så kort som jag gjort. Korta kapitel där det händer mycket men det ska ändå kännas livfullt. Det roliga, eller det som drivit mig är att jag på något sätt inte kan släppa systrarna. Jag känner ett föräldraansvar, jag måste ju på något sätt rädda dem, så utsatta som de är.

Systrarna har ett väldigt starkt band till varandra, varifrån har du hämtat inspiration till deras relation?

– De kämpar hårt för att hitta ett sammanhang, en plats på jorden som är deras, en familj som är deras. Det är något många av oss tampas med, vare sig man är flykting och kommer från ett annat land eller att man bara flyttar till en ny stad eller träffar en ny vänkrets.

Utöver själva systrarna är Tom en central karaktär. Vill du berätta lite om Toms roll i berättelsen?

– Tom är en rätt vanlig kille, han gillar dataspel, kompisar och han har en ganska torr drastisk humor. Jag använde mig av honom för att kunna ta mig in i berättelsen och ta reda på vilka tjejerna var. Systrarna lever väldigt isolerat och han blir den som hjälper dem med kontakten med vår verklighet.

Hur ser din egen relation till spökhistorier ut?

– När jag var mindre läste jag gärna serietidningar som Chock och jag älskar fortfarande att läsa skräck. Jag har alltid varit bra på att skrämmas. Men jag klarar inte alls att titta på skräckfilm, det går bara inte. När jag var på ett författarbesök i en skola för ett tag sedan var det en flicka som frågade hur jag vågade skriva så läskiga historier. Skräck handlar mycket om att inte ha kontroll, och när jag skriver har jag ju total kontroll – därför funkar det för mig att skriva skräck.