I ateljén med: Emma AdBåge

Foto av :

Lisa Arfwidson

Publicerad:

2024-05-22

Vi har hälsat på hos en av våra mest älskade och uppmärksammade bilderbokskonstnärer. Sedan debuten 2001 har Emma AdBåge illustrerat en rad böcker, såväl egna som andra författares texter. Hon är flerfaldigt prisbelönt, och har bland annat tilldelats Augustpriset för Gropen (2018). Senast har hon gjort bilderna till Lisen Adbåges bok Äppelkänslan.

Så här ser det ut i min ateljé:

I mitten har jag ett bord som jag tänkte skulle vara bra att lägga original på. Det är ofta belamrat med böcker och annat viktigt. Under bordet ligger oftast min hund Boye på en stor kudde. Väggarna är målade i en äggoljetempera som verkar ha blivit fel, inte nyansen, för jag ville ha den såhär blekrosa, men färgen flagnar liksom som en världskarta på sina ställen. När allt flagnat av får vi väl måla om.

På väggarna har jag mycket tavlor jag tycker om också, så då syns inte flagnet så mycket.

I ena hörnet ljusbordet, i andra hörnet en kakelugn som tyvärr inte är i bruk. Än.

Två arkivskåp har jag också, de är motsvarigheten till hårddiskar för mej som arbetar analogt.

Det här jobbar jag med just nu:

Jag har jag precis börjat skriva igen, själv, och det är jag glad över, för jag har saknat det länge och känt mej tom på skriv. Nyligen var det vernissage för en utställning på Eksjö museum som pågår fram till hösten. Och härom dagen öppnade jag förresten en låda med Äppelkänslan också, av Lisen Adbåge. Den har jag gjort bilderna till! Den kommer ut nu i maj.

Så här ser en typisk arbetsdag ut för mig:

Jag sover och arbetar i samma hus, så oftast går jag ner till ateljén och tänder upp tidigt, för att ganska direkt greja med nåt i nån timme eller två. Jag är som mest fokuserad då, så jag vaknar liksom till i ateljén innan kaffe och frukost och att Boye vill gå ut. En lång hundpromenad blir det på fm, ritbordsjobb, ibland skrivjobb, ofta lite mejljobb och så annat blandat jox.

Såhär ser min arbetsprocess ut:

Jag brukar säga att jag är på ruta 1 jättelänge. Ruta 1 är lång och fylld av tvivel, eufori, skisser, ånger om vartannat – sen kommer ofta resten av arbetet snabbt och tätt och lätt på slutet. Processen är alltså först luddig, lång, trevande, jobbig, sen plötsligt underbar och PANG så händer allt snabbt, och jag vill göra göra göra. Men den ser nästan alltid ut så, processen, den måste visst det.

Då arbetar jag som bäst:

Morgonen. Med radio på, alltid p1. Ibland sena kvällar också. När det är lugnt. Troligtvis för att det är samma stämning då som på morgonen. När runtomkringet är stilla.

En rolig grej som hänt i min ateljé:

Att få göra det här rummet till mitt. Jag gjorde det valet först av allt i huset. Att det här rummet skulle bli ateljé. Tidigare var rummet så ledset, med grön plastmatta och slitna palmtapeter och med element som knäppte och luktade bränt. Jag tänker att det här är ansiktet på vårt hus. Att fönstren är husets första ögon ut mot allt: vägen och trädgården och Omberg och grannen och postlådan.

Det här inspirerar mig:

Humor. Språk. Konst. Glo på folk. Bra samtal som leder till nya tankar.

Det fick mig att börja teckna:

Det verkar vara nåt starkt inuti mej som ville – och fortfarande vill – ut via händerna. Tur att mina föräldrar satte pennor och kritor i dom (händerna) tidigt, så att jag förstod att det fanns fler sätt för uttryck.

Tre saker/verktyg jag inte kan arbeta utan:

Ljusbord, blyertspenna, gouache.

Till lunch äter jag:

En bra dag har jag bra plock hemma. Älskar när det finns lite rester, en ostbit, kanske morot, ett bra äpple, nötter, oliver, nån röra av nåt slag.

Efter jobbet brukar jag:

Det är blandat, men oftast blir det en till hundpromenad, och att vi pratar om hur dagen varit, vad man hört på radio och sett och tänkt och sånt. Ibland sticker jag på sykurs & är det säsong så är jag i trädgården så mycket jag bara kan. Vi har ganska stor trädgård och jag odlar en del så det blir en del att greja med. Träffar vänner och familj. Grejar i huset med nåt rum eller litet projekt. Ofta försöker jag lyfta lite tungt på gymmet också, man måste vara stark för att orka sitta still och jobba, har jag lärt mej.

Relaterade artiklar

Välkänd känsla får äntligen ett namn

Ingen kan som Emma och Lisen Adbåge skildra starka känslostormar, dumma bråk men också känslan i att få landa i en mjuk famn när ilskan lagt sig. Äppelkänslan har de haft i sig sedan barnsben, en slags kombination av saknad och stark kärlek.